Hokusai - Drake

Hokusai - Drake
Drake; Hokusai 1760 - 1849

söndag 8 januari 2017

Ib Michael - berättaren


Inte ett svar utan att hela kroppen och det stora händerna är med. Rösten vilar som en bluessångare i sin berättelse. Ib Michael har stor fysisk närvaro. Han är också en av Danmarks mest prisade och folkkära författare. Jag intervjuade honom när hans roman Prins just kommit ut på svenska. Den kom senare ut i USA, Italien och flera andra länder. 

Jag har det bra nu, säger han. Pengarnas betydelse är att de ger mig mer frihet. Jag kommer säkert att använda en stor del av dem till att bara dra iväg någonstans.
Dragningen till "främmande" länder har länge präglat hans författarskap. Men i en serie på tre självbiografiska romaner har han återvänt hem, till sin egen danska historia. 
Också Prins tilldrar sig i Danmark och handlar om den tolvårige Maltes äventyr vid havet. En död man, med minnen från flera århundraden, betraktar pojkens sommarliv. 

-  Det är som om du knyter trådar mellan människor, så att alla berör varandra, om än osynligt.
-  Ja, jag bygger upp mina romaner som en sorts nät. I Prins är det den vanliga världen, pensionatet, gästerna, sommarverandan, allt det som man uppfattar som hela verkligheten, som utgör de lodräta trådarna. Men så kommer den där döde mannen och far som en skyttel genom väven. Och för varje gång han uppträder så kommer den en ny tråd in i väven. Det uppstår ett sammanförande av de dödas och de levandes värld.
Du har nära till döden i dina texter, och du har ofta jämförts med latinamerikanska författare, eller hur?
-  Jag studerade indianska språk och myter som ung och var i Latinamerika och blev påverkad av hela den kulturen. Jag har också levat med indianer långt inne i djungeln; det var en av vändpunkterna i mitt liv. Senare läste jag Garcia Marquez och tyckte mycket om honom, men min sorts "magiska realism" är mer påverkad av den nordiska folksagan.

Det händer också - precis som för Garcia Marquez - att den magi Ib Michael uppnår genom att låta sina berättelser domineras av en sorts urbilder ur den mytiska berättartraditionen går ut över personteckningen och gör hans figurer schematiska. När jag säger det till honom svarar han enkelt att "man kan inte göra allt på en gång". 
-  Det är väl för mig som det står i Prins: "I äventyrets form blir långa historier korta, och personerna feltecknas till drakar och prinsessor". 
Behovet av att undgå det alltför tungfotade fasthållandet vid enskilda individer - eller vid det alltför privata - har skapat hans val av berättarkonst. 
Det går att läsa Prins nästan uteslutande för de hisnande perspektivens skull, för känslan av att gå på lina över tidens hav och titta ner från en positions likgiltig för millenieskiften. Men den varmare pulsen i denna bok kommer ur kärlek och förfäran. Det älskas på trots av faror, det hoppas på trots av att människor är svekfulla och futila, det byggs skepp på trots av havets vilda krafter. Dessutom har Ib Michael ett särskilt språk; den poet som inte så ofta skriver dikter återfinns i varenda en av hans romaner, och hans texter, inte minst i Prins, har en bildskärpa som får mig att köra långfilm på näthinnan:
Jag ser isberget komma flytande i mörkret genom det djupaste kallaste hav. Jag ser våren fånga upp det i sina virvlar och smälta ned det. Ser skeppet lösgöra sig ur isblocket och bli spillror. Ur spillrorna lösgör sig den dödes kista och flyter iland på den danska kusten. 

Till det "typiskt danska" hos Ib Michael hör hans säkra grepp om det vardagliga och jordiska: matskåpet, sängkläderna, köket, diska upp, hålla om, hur saker smakar och känns i huden. Jag frågar honom om det faller sig lättare att skriva de där vardagliga avsnitten än att gå in i det mer fantastiska och bildrika berättandet.
-  Jo, så är det. Det kräver en annan slags koncentration, eller anspänning, att vara i kapitel där jag till exempel beskriver änglarnas ordning eller alvernas tillvaro. Eller när jag försöker beskriva vad det är att vara död, eller enbart en energi i rummet. Man kan ju knappt leva sig in i det. 
Men det är ju det du gör. Har du nån gång övat dig på att gå in i ett mer jaglöst tillstånd, när du var i kontakt med den tibetanska buddhismen till exempel?
Jo, det har jag. Men jag tycker framförallt att själva skrivandet är ett jaglöst tillstånd som kommer helt naturligt till mig. En sorts fullständig bortkommenhet. För varenda tecken som finns på papperet finns det myriader utgångar åt alla håll. Jag försvinner i en kalejdoskopisk värld.  
-  Och sen kommer jaget bumpande tillbaka?
Ja, tack och lov. Man sätter helt enkelt punkt någonstans. En del möjligheter man såg skimra förbi försvinner, men de kommer alltid tillbaka.
 -  Vad sätter igång dig när du skriver?
Det börjar alltid med det visuella, med bilder. Jag börjar aldrig med någon sorts stomme, eller förhandsidé. Men det är klart att liksom en folkvisa eller en saga har en viss given struktur, så kan några av ens berättelser ha det. Man får en del gratis - annars vore det för kärvt.
Men att skriva innebär också att jag är på jakt efter något. Om jag inte använde språket att söka med skulle jag aldrig nå de där regionerna som nästan ligger utanför språket och som vi inte räknar med till vardags.
-  Händer det att du blir svår att vara med när du skriver?
Nej, det tror jag inte. Men för att komma igång har jag några favoritställen där jag gärna befinner mig. Prins är skriven i mitt sommarhus. Det mest inspirerande jag kan företa mig är antingen att simma i havet eller göra långa promenader där. Havet ger mig alltid en känsla av att det omsluter hela planeten och att det är fullt av historier. Vi kan ju aldrig någonsin få en överblick över alla de skepp och människor och alla berättelser som försvunnit där.
"Känner havet namnet på sina drunknade" frågar berättaren i Prins, och frågan är samtidigt en sorts kod för Ib Michaels gudsbild.
-  Det finns ju uppenbart en Gud, eller en våldsam manifestation av allt skapat. Men känner denna kraft överhuvudtaget namnet på alla dem som har drunknat i skapelsen? Nej. Vi ordnar ofta till ett personligt gudsförhållande åt oss därför att vi så gärna vill få lite trygghet i tillvaron. Men villkoren är egentligen något annat - universum består av oerhörda krafter. Och det kan man ju sammanfatta i en sån där haiku-artad kapitelöverskrift som jag använder i Prins: "Vari döden gästar en blåögd pojke". 
Jag tänkte komma till det. Att det som bär upp en lantlig skröna från avkroken Danmark - som ju Prins också är - är det där sugande svarat hålen i din text som gör att jag som läsare ser den lille grabben springa och leka och släppa upp sina drakar på randen av ett stup. Och sen springer han ju faktiskt rent konkret och snubblar över den där likkistan som flutit iland.
- Men samma utsatthet vilar över alla människorna i Prins. Kråkslottet försvinner i en malström, som suger ner all materia, folk dör i isen, älskande skiljs åt.  

Med trilogin Vaniljeflickan, Brev till Månen och Den tolfte ryttaren återuppväckte han inte bara sin egen barndom utan också det genetiska arv som spökat i hans släkt sedan en soldat på 1600-talet lägrade en av hans anmödrar. Spanjoren Gomes, legoknekten, vars grymma och olyckliga gestalt dominerar i Den tolfte ryttaren, utgör samtidigt en arketypisk manlig motbild till den ömma närheten mellan de två syskonen i Vaniljeflickan. Han blir "den döde" i familjens trädgård, en fantasifgur som personifierar alla de hemskheter - kriget, våldet, döden - som ligger bortom den danska 50-talsidyllen.Den sortens kontraster mellan livets reella godheter och det förfärande mörkret i och utom människan är en av Ib Michaels kännetecken som berättare. I barndomshistorien om en pojke som tidigt utvecklas till sin polioskadade systers riddare och förtrogne, förenar han en doftande närvaro i barnens nu med sorglustiga episoder ur systerns överlevnadskamp.
Den 60-talsromantiska Brev till Månen - som 1996 nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris - avslutar hans berättelser om författaren som valp.

I Prins sammanför han den tolvårige Maltes sommarlov vid havet med skrönor som verkar hämtade ur ett kollektivt undermedvetet fullt av bärkraftiga bilder. Det är kajaken och fyrtornet. Det är segelskeppet och resan till Grönland. Det är eskimåernas värld, narvalar, sälskinn och harpuner, isen och vintermörkret.
Till en självklar prosa fogas de kristallinska bilder som gör boken till en säregen nordisk myt. En vittfamnande tidsdimension möjliggörs genom den döde, bärare av minnen från historisk, biologisk och geologisk tid. 
-  Han är en sån där allestädes närvarande medvetenhet som jag gärna använder. Men här blir han ett vandrande berättarjag som återvänder om och om igen efter tjugo sidor med Malte och hans nära omgivningar. Och när det greppet gick upp för mig - att ha ett vandrande jag - såg jag omedelbart hur det skulle kunna användas. Det fyllde mig med djup lycka och gav mig stor konstnärlig frihet. 

Undrar du någon gång vad en författare är bra för?
Nej, aldrig! Jag har ingen nyttomoral. Jag är inte här för att vara nyttig för något som helst. Det är det motsatta som gäller. 
Men om du har en etik - hur ser den ut i så fall?
-  Jag har en annan förpliktelse, som gäller den mänskliga utsattheten i tillvaron. Jag har en förpliktelse att vara med och värna om drömmarna och sårbarheten, om ömheten och medkänslan. Det är en annan begreppsvärld - eller hur? Och jag menar att vi är här bland annat för att beskydda de områden i oss själva där vi har blivit angripna, antingen som barn eller senare. Någon vill ta ifrån en de drömmar man har, någon vill hindra en från att vara frimodig. Någon vill förvandla en till att vara nyttig. När de fruktansvärda är att alla är så nyttiga att den här stackars planeten är på väg att dö av det. 

Ib Michael ogillar nyttomoral, men han råkar vara mycket produktiv. Kan han ändå vara rädd att ingivelserna ska upphöra och historierna dö?
- Jag tror inte det finns någon författare som inte är rädd för att få skrivkramp. Men jag vet att berättelsernas brunn är oändlig och inte kan tömmas. Det är som att försöka tömma havet.
Och jag har inget särskilt högtidligt förhållande till att jag råkar producera några böcker. För mig är skrivandet framförallt ett sinnestillstånd som jag gärna befinner mig i. Nervigt och väldigt härligt. Men det har en mörk sida. Plötsligt faller man ned från tinnarna och kravlar runt i det skandinaviska mörkret. Då blir jag tvungen att kämpa för att komma upp igen.
Är det då du reser?
-  Jag har förstås några strategier, som att jag drar till de sydliga haven och seglar. Vad som helst, bara jag kommer igång igen. Men mina utlandsresor och sjöfärder är värdefulla också för att jag måste leva ett annat liv. Man ska göra något annat än att skriva. Och jag har aldrig upphört att vara en lustbetonad människa. Jag tror det enda rejäla skapandet kommer ur lust.


 


Ur inledningen:

Det börjar i dis. Högt uppe på jordklotet, där ingen människa ser det, går isen upp med knallar över vita fjordar. Det blir havsblått mellan flaken, natten, som har varat det halvår då solen står under horisonten, är över. Det knakar i iskanten, spricka jagar spricka, när ett glasberg - stort som ett sagoslott, med tinnar och torn och fönster som snön länge har täckt - lösgör sig och går till sjöss med de tjutande vindarna.
Den långa dagen har kommit tillbaka.


Romanen Prins utkom 1999 på svenska. De tre självbiografiska romanerna är Vanillepigen (1986),Brev till månen (1995) och Den tolfte ryttaren (1997)
Artikeln har - i en kortare version - varit publicerad i Arbetet, ÖC, Smp, VK, Nsd, m. fl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar