Hokusai - Drake

Hokusai - Drake
Drake; Hokusai 1760 - 1849

söndag 30 oktober 2016

Dagar i Aten

Jag reser ut till Egina. Jag reser tillbaka till Aten. Jag reser ut igen.
Jag är den avsatte överkommendanten över Egeiska havet, som efter tolv år i exil är tillbaka. Jorden och marken tycker jag om, för att den är så full av onämnbara blomst och gräs, havet älskar jag för intet.
Detta hav. Inte som Göran Palm skrev: "Det ser ut som på Louvren". Det kallades på sextiotalet för alienation. Det var det också.

Louvren kan slänga sig i väggen. Havet är mitt hav. Nu känner jag igen det. Känner igen mig själv. Som den som står på övre däck, alldeles intill relingen och ser ut över havet, tillsammans med de andra små grabbarna som inte vill missa något. Det är jag. Kappan fladdrar och jag måste hålla fast i solhatten. Så där ja. Nu öppnar sig livet precis som förr. Det är jag. Jag och livet. Min hembygd. Havet. Och en stor vit båt.

När jag tittar ner är det forsande grönvitt skum utmed båten. Fartskum. Efter båten är det en lång gata av skum. Oändligt mycket mera bubbel än champagne. Bättre billigt bubbel för alla.
Jag vill vara där alla kan vara. Inte där få ska få: Sitt betalda något, som de siktat in sig på, de som alltid söker sitt. Och så får de bara sitt. Sin vinst, sin lyxmat, sitt bedrägeri. De sitter där tillsammans, med sig och sitt, sina maträtter och gourmetpriser, sina villor och vaxade ben, sina viftande hundar och stenade kokkopupiller, de får sitt knull och sin hundmat och sitt tjänstefolk, sina droger och sina palmer och sin vedergällning och sina sjunkande aktieportföljer.

Jag får inget. Jag söker inget särskilt. Jag har allt. Det är jag som är rik. Det är de som aldrig får nog.
Jag tänker inte alls på dem när jag står där på den vita båten. De har försvunnit i kölvattnet. De, och den, och detta skitdecennium, hela det eländiga förfallet. Romerska rikets tionde timme, med sin överdrivna kvantitet av njutningar och mord.
Jag tänker inte på dem, sa jag ju. Först nu, efteråt, när jag skriver, inser jag hur girighetens Imperium hänger över oss alla. De har förstört miljön. Inte jag. De har sugit ur världen och kvinnorna och slavarna och djuren. Inte jag.

Många människor på den ena båten ut (det ska bli långhelg). Få människor på den andra båten ut (vardag). De fåtaliga är: En kanadensare i femtioårsåldern som tittar på måsar med fältkikare. Han har svårt att få kikaren att vara stilla; han lutar armbågarna mot relingen, som ett stativ. Två gamla hippiesar i sextioårsåldern vilar ut på en bänk. (De har varit på väg länge nu). En svenska i oviss ålder ser till att ett ungt grekiskt-tyskt par vakar över hennes väska. Två rumäner i trettioårsåldern berättar att de först efter fyra år har tid att göra sin bröllopsresa. En ung blond svenska är beredd att börja prata med just mig om hela sitt liv. Hon hinner faktiskt bara halva livet innan jag förklarar att jag sökt mig ut på havet för att få lite tystnad. Men att jag tycker det var en fin historia hon berättade. Att hon varit modig. (Vid sexton års ålder blev hon kär i en grek på Egina. Vid sjutton flyttade hon dit. Nu jobbar hon på ett bageri i Aten, och har sin grek kvar på ön. De är fortfarande kära).
Hon vill prata svenska. Jag begår en synd; jag besvarar inte hennes behov av att prata svenska. Jag har ju inget behov av det. Det är en liten synd. Men jag är för gammal för att göra mig till. Jag känner mig förlåten en timme senare, när jag ser henne sitta vid hamnen med sin vackra fästman, som oupphörligt smeker henne, medan hon oupphörligt pratar. Kanske om en konstig svensk dam som ville hålla tyst.

Han som tittar på måsar – tittar han ibland på mig? Tänker han som jag; på Jonathan Livingstone Seagull? En kanske dålig bok, men med rätt inställning. Jag minns inte så noga längre.
Måsarna är överlägsna, tänker jag. Suveräna varelser. Jag vill vara som dem. Än singlar de på uppvindarna, än flaxar de i full fart ikapp färjan. Mycket kraftfulla måsar och trutar; kanske trettio stycken. De stora hannarna ligger överst. Tillsammans med alphahonorna. Under dem ett tonårsgäng av mer outvecklad, vinglig art.
Nu är vi en hel liten grupp som tillsammans betraktar fåglarna. (Bättre än att prata). Den unge rumänen har ett trick. Han håller upp en rak arm mot måsarna; i handen har han sista resten av en glasstrut. Och en stor vacker trut vrider sitt huvud mot gåvan. Strategisk, försiktig och fräck. Ett störtdyk och han har struten i sin näbb. På båten applåderas det. Men inte jag. Det är som att applådera efter en landning med ett charterplan. Man borde bara lugnt respektera att en trut kan sina saker. Och vad beträffar piloter kan man ju alltid hoppas att de kan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar