Hokusai - Drake

Hokusai - Drake
Drake; Hokusai 1760 - 1849

torsdag 28 februari 2013

Dick Bengtsson och tiden

Vi var unga den gången, någonstans efter tjugo. Inte yngre än att vi redan passerat och tagit del av det mellersta sextiotalet på Moderna Muséet: Rauschenbergs fortissimo-collage av storstaden, Yves Kleins stora blå, och Andy Warhol på vernissage med uttråkad min. Själv blev jag också uttråkad av Warhol, men därtill sorgsen. Det stod klart att nån sorts cynism hade drabbat konsten, att den inte trodde på sig själv längre, att bilderna hade problem med sin autenticitet - stora filosofiska problem som jag inte var mogen att ta del av. På något sätt blev jag "räddad" av Claes Oldenburg till en gnutta humoristisk distans. I hans happening på Moderna Muséet (som jag deltog i) var leken fortfarande öppen och snäll och stämningen i muséet närmast moderlig de där dagarna när golv ännu dög att sitta på.

Ungefär vid den tiden, tiden efter de första musikfesterna, marijuanan, Dylan, Håfström och Billgren, fick jag se ett par målningar av Dick Bengtsson. Det var som att köra huvudet i väggen - en bakfylla efter extasen. Jag tror att jag kände ett motstånd: Höll festen redan på att ta slut? Skulle vi in i den där mollstämda, misstänksamma, enstöriga nordiskheten igen? Strindberg-Hill-Munch och ensamma mäns gräsligheter?

Det är naturligtvis en rekonstruktion, men den stämmer på en punkt - att vi skulle tillbaka. Efter den stora polyfona kosmopolit-festen som sträckte sig från Los Angeles till Stockholm kom desillusionen: Vietnamkriget. De flesta skapande människor ställde sig någonstans under fanorna och återskapade en sorts framtidstro, genom kamp. Men den där Bengtsson - han gick mest "udenom". Hans målningar låg också utanför allt annat som gjordes då. De var starka bilder - målade med en envis glöd som påminde om de andra nordiska individualisterna. Men de innehöll en upplevelse jag inte ville ha; bilden av en instängdhet vi nyss befriat oss ifrån. Den slutna villafasaden, det mystiska hakkorset, ljuset som föll lika grynigt som på dåtidens TV-skärmar, men över en verklighet som ingen  annan befattade sig med. Hans målningar gestaltade en räcka obehagligt ambivalenta psykiska rum, som hos Kafka, men närmare oss. Det var inte Pop, inga reminiscenser ur ball reklam-och-stadskultur, inte vacker nyrealism, inte protest-konst, inte, inte, inte...

Så där kunde man, då som nu, fortsätta om alla Dicks inten. Och jag tror att det är just denna ton av intighet i hans konst, denna patetiskt laddade intighet; dessa motsägelsefulla tecken, spretande rum, meningslöst pretentiösa fasader och parodiskt ihåliga rollspel, som gör att vi känner ännu mer igen oss idag. Trettio år senare har hans bilder besannat sig.

Det finns en nästan tvångsmässig fascination inför verklighetens komplikationer och krockar i hans måleri - något som stämde föga med dåtidens alla klara lösningar. För att gestalta detta komplicerade något grävde han ur konstens och kitschens skattkista, citerade, parafraserade och möblerade om. Men hans lek är hela tiden allvarlig; han vill sabotera och provocera. Han ställer upp bildmässiga teaterstycken med inbyggda falluckor.
Så är t.ex. en av nycklarna till hans bildvärld det ständiga kämpandet med konstnärsrollen och konstens betydelse (eller obetydlighet). Jag har förstått att han uppfattade mycket av det sociala livet som en obekväm teater - konstscenen inte minst - och när han målar ett par klichéartade "negrer", en gangster i Paris och några vadmalsgubbar i ett "demonstrationståg", så är det samtidigt konstnärens identitet han grunnar på. Eller ta kvinnan i Badbild - en figur som knappast reflekterar över könsroller, men desto mer över konstnären som tafflig posör i en frostig miljö.
Hans liv hade förstås varit lättare om han kunnat marschera med i något av de samtida tågen, det festligt poppiga, det politiska eller det nyrealistiska. Men Dick gjorde det aldrig så där lätt för sig. Han hade bestämt sig för att outsiderns position trots allt var den hederligaste.


Bergsvandrare, 1974, o.p.d.


Utan att moralisera kan man konstatera att Dick Bengtssons konst känns på en gång mer aktuell och personligt träffande än vad många av hans samtida från sextio-och-sjuttio-talen gör nu. Nordisk Pop-konst, och dito nyrealister i parti och minut, hör till det man ofta går förbi på konstmuséer, de liknar varandra för mycket. Visst, där finns ju alltid Håfström och Cronqvist, och Ola Billgren, alla klarade sig för att de kom ikapp ett par konst-tåg till innan tiden var mogen. Men Dick Bengtsson klarar sig för att han inte tog något tåg alls.

Min beskrivning av historien är naturligtvis subjektiv - men den stämmer väl med Dick Bengtssons motvilja mot all form av utvecklingsoptimism, en motvilja som också gällde konstmarknadens nyhetstörst. Mer eller mindre medvetet satsar han på motsatt väg. Han skyr nyhetens behag. I stället får han tiden att stå stilla i sina bilder. Och då menar jag inte att de är tidlösa - det gäller något mycket obehagligare. Det är som om alla illusioner om utveckling, om en framtid någon annanstans, på något annat sätt, hakat upp sig. Den för verkligheten och konsten så livnärande tanken på nya djärva språng, får inte minsta stöd i hans bilder. Tvärtom - tiden förstenas på stället som i Hus med hakkors, den försvinner i ett svart hål, som i Barnen, den förskansar sig och försvinner bakom en fasad som i Varken det ena eller det andra. Eller den splittras i myriader av obehagliga eller komiska samtidigheter, som i målningen av Kolingen och Bobban, där rummet ser ut som ett korthus av intryck från en väntsal, ett slott, en billig biff-bar. I en av hans mest genomförda målningar, Bergsvandring från 1974, fryser tiden till is under lackeringen. Allt framstår där som upptaget eller ockuperat. Landskapet som fenomen är ockuperat av hysteriskt romantiska landskapsmålare, av sjungande vandervögeln eller hitlerjugend. Färgen vrider sig på ett förryckt sätt undan kolorismen, men figurerna är upptagna av ismer och begränsningar som symboliseras av tecknen på deras ryggsäckar. Hela målningen framstår som kristalliseringen av ett moment när tiden inte längre rör sig ur fläcken. Ett storslaget landskap, som man säger - men det vrider sig bara runt sin egen knirkande axel, den egendomliga stenen i mitten. Där, och just där, koncentreras smärtan, förlusten, den nästan obscena ironin över en skönhet som inte längre låter sig målas, eller ens ses. Där ligger modernismen, postmodernismen och alla tänkta konstnärliga lösningar inneslutna i en trollsten av motstånd.

Det är Dick Bengtssons sten, inte olik "de vises sten" i jungianska drömtolkningar. Att finna den stenen betyder att att acceptera de okända något i ens inre som inte lyssnar på andra och inte heller alltid gör som man själv vill. Konstnärer behöver den där autokratiska trollstenen. I deras bästa stunder är det den som tvingar fram en bild. Och Dick Bengtsson visste, precis som en del andra tunga målare, att hantverket är något man lär sig, men det tunga fanskapet i ens inre är något man lyder och hänger med.

Barnen, 1975, o.p.p.

Om man ska tala om konst och tidsanda duger det inte att betrakta konstnärer som villiga representanter för riktningar och tendenser. Det förekommer visserligen en del smarta "representanter" - men de flesta konstnärer är intensivt medvetna om sina val. Det är den stora svindeln av möjligheter som gör det svårt. Så när Dick Bengtsson står där och laddar känner han draget från vindarna: Pop, protest och nyrealism, men också fortfarande lite minimalism, konkretism, abstrakt expressionism. Han hör också soundet från John Cage och zenbuddhistiska anekdoter som slår humoristiska käppar i huvudet på de alltför rationella. Jag tror det sista är bland det viktigaste för Dick, den där häpnaden i huvudet på betraktaren, lite Dada, lite zen, en dos surrealistisk poesi - och helt besläktat med en vars konst han aldrig hade sett, Marcel Broodthaers i Belgien. De är två kortlivade figurer från små folkstammar, och de blev båda betydande för andra och yngre konstnärer. Båda grävde i gamla unkna europeiska bildminnen; etiketter, småbilder, emblem och pictogram, som hade haft betydelse i deras egen - men inte i Popkonstens - barndom. Broodthaers med sina örnbilder och konstvykort - som han snart skulle samla i sitt ironiska "moderna museum". Dick, med sitt inre museum, i en svensk avkrok av tidens tolvfingertarm.
Detta kartotek av bildminnen, konstfragment, vykort och encyklopediska illustrationer, detta bisarra museum är en förutsättning för Dick Bengtssons stillösa stil - det där som gör att man upplever varje målning så full av motsättningar att de bara kan lösas momentant.

Stil - om man med det menar att reproducera sitt varumärke - löser ingenting. Lösningen ligger snarare i själva görandet, gåtan får svar av den nya gåta bilden gestaltar. Precis som i kärleken så är det engångsföreteelsen som gäller. Ingen form av serieproduktion - som i Amerika vid den här tiden - och heller ingen käckt fragmentarisk postmodern stil skulle "hjälpt" Dick Bengtsson. Målningen är lösningen - men den måste göras om igen.

Paradoxen med Dick Bengtssons måleri ligger där: Att han som fryser sina målningar så att tiden står stilla och inte verkar ta oss någon annanstans än rakt in i väggen med en käpp i huvudet - han är den vars bilder får en tidlös betydelse. Det är inte enbart för sin profetiska oros skull och knappast för att han var "postmodern före sin tid" som han ger oss ett fortsatt existentiellt motstånd. Det är för att han gör något för sig själv väsentligt varje gång, och aldrig förfaller till att klona sina bilder på varann. Så var han inte heller någon produktiv konstnär, kanske snarare lite hämmad - och det är ju inte i och för sig någon dygd. Men i gengäld var han en mycket risktagande konstnär. Varje gång började han om. Jag tror att han förhöll sig till sitt måleri ungefär som de där barnen som hängande mot muren stirrar ut i den öppning där tiden försvinner i ett svart hål. Det fanns, och finns, ingen stil att rädda sig upp på. Men leken med pusslet har en bitande intensitet och i skarvarna ylar den stillöses stil.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

  
Demonstrationståg, 1972, o.p.p.
 
Varken det ena eller det andra, 1973, o.p.p



Parafras på Edward Hoppers: Early Sunday Morning, 1970. o.p.p.


Artikeln är skriven för ett specialnummer om Dick Bengtsson som tidskriften Hjärnstorm publicerades någon gång i slutet av 90-talet. Samma nummer trycktes upp och blev till katalog vid vandringsutställningen med Dick Bengtsson-verk som visades i Sverige 2000-2001, i Uppsala, Göteborg, Umeå, Norrköping och Borlänge. 


Badstranden, 1975, o.p.p
Och här en länk till DN som skrev om Hjärnstorms temanummer på Dick Bengtsson.

2 kommentarer:

  1. En fråga bara. Vad gör hakkorset på bilden ovan?

    SvaraRadera
  2. Han använde den otäcka symbolen för att skapa en gungning i måleriet: är/var konsten/estetiken så befriad från det fascistoida? Frågan dök upp i många målningar, t.ex. den som heter "Hitler och drömköket" där han ställer tidens funktionalistiska ideal och strömlinjeformning i kontrast (?) till en grupp Gestapomän. Han använde den också för att markera hotfulla tveksamheter i vissa svenska miljöer; eg. det där som vi alltid vetat; att nazister kan rekryteras även i den mest välartade villaförstad.

    Eftersom artikeln ingick i ett nummer där många olika författare; Olle Granath, Lars O Ericsson, Leif Nylén m.fl. tog upp olika aspekter av DBs konst var det ingen mening med att varje skribent gjorde om samma föreläsning,sas.

    Du kan läsa mer om svastikans betydelse i hans bildvärld här: http://www.modernamuseet.se/Stockholm/Utstallningar/2012/Moderna-Museets-samling/Visningar/Varfor-malade-Dick-Bengtsson-svastikor/

    Jag ska senare återkomma med en annan artikel jag skrivit om DB där det också behandlas.

    SvaraRadera