Hokusai - Drake

Hokusai - Drake
Drake; Hokusai 1760 - 1849

torsdag 23 juni 2011

Guds Ansikte, signerat Josephson.

"Varje transformerande eller kreativ process innebär stadier av besatthet. Att bli rörd, fångad, trollbunden betyder att vara besatt av något, och utan denna fascination och emotionella spänning, blir ingen koncentration, inget bestående intresse, ingen skapande process, möjlig."
Erich Neumann

I.
I kvällsandakten, strax före väderrapporten, hör jag en kvinna läsa: "Herren är min herde. Mig ska intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro."
Denna kvinna har, likt helgmålsringningen, en fridfull ton. Hon tror på Herrens ängar. Men jag vet inte. Min bild av Gud är inte denna barnsköterska och filtpåläggerska. Det är en gudsbild som förefaller mig om inte naiv, så dock djupt ensidig. Väderrapporten är på många sätt mer lik Gud, i varje fall hans mer överraskande och motsägelsefulla sidor. Både sol och storm. Både sunnanvind och jordbävning.
Denna Gud liknar en paradoxernas demiurg. Han kan vara en slösande givare av gåvor, men också en mafiosoliknande Övermakt . Som sådan skäms han till exempel inte för att i pakt med Djävulen testa sin tjänare Job, och slå honom till marken med de mest brutala olyckor. Samme Gud gör av den människovänlige Kristus ett offer på korset, något som logiskt tänkande människor ofta haft svårt att förlåta Honom.

Vem Gud är, om han finns, kan naturligtvis ingen veta.
Men det är inte oviktigt att själva bilden av Gud som god på vårat vis föder en enögd, och otidsenlig naivitet, i den kristna tanken. Om han nu är Herden, så vill vi gröna ängar för alla. Om han är omnipotent kan han väl för katten slå ned all världens maktmissbrukare.
Men antag nu, att han är det alldeles andra, så som några moderna teologer antytt. Då är hans domar och överväganden lika fjärran från oss som Stjärnhimlens nebulosor. Vi kan överlåta både de gröna ängarna och domens dag till en plats bortom vår egen horisont, medan vi går vidare med det lilla vi själva kan och begriper.
Ett tredje, och alldeles eget sätt att "tänka" om Gud finner man hos Ernst Josephson. Han finner det förmodligen också själv. Det är ingenting han tänker ut. Han brottas som alla andra i den judisk-kristna traditionen med sin gamle gudagubbe. Men den sömngångaraktigt säkra handen för pennan långt bortom varje godtagen teologi, kristen eller judisk. För att teckna Gud så måste man vara beredd att överraska sig själv, men också att överskrida tabun. Och ibland hjälper det nog att vara lite galen.

Ernst Josephson är jude i en kristen kultur. Familjen är borgerlig, bildad och kultiverad, modern from och moraliskt sträng. Här och var i släktbakgrunden finns rabbiner och lärde. Bibeln och den talmudiska traditionen är inte helt avlägsen. Och i den ingår det för en konstnär mest egendomliga förbudet av alla:
"Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden..." (2 Mos. 20.4)
Det gamla bildförbudet rymmer, hur ängsligt och vidskepligt det än kan verka, en omedveten psykisk laddning. För hur bär man sig åt med en avbildning av det goda, det högsta i livet, så att den blir sann och rättvisande? Och om, mot all förmodan, bilden kommer i närheten av det gudomligas sanning - hur förhindrar man folk från att tro på avbilden, i stället för det den pekar på?
Detta eko av det judiska bildförbudet var en allvarlig fråga inom den Bysantinska kulturen. Under bildstriderna slog man sönder många ikoner och andra kyrkliga utsmyckningar. Och inom den ortodoxa kyrkan upprättades tidigt bestämda regler för hur Gud och de Heliga skulle avbildas, regler som i stort sett gäller för ikonmålare än idag. Det är mot den bakgrunden man bör se det djupa modet i den en gång så traditionsbundne Josephsons gudsbilder.
Att han under sjukdomstiden i Brehat får hälsningar från Swedenborg och låter pennan föras ömsom av Michelangelos, Rafaels och Rembrandts andar, är småsaker jämfört med hur han ger sig fan i våld för att teckna det "intet öga sett".

II.
Nu sitter här en gammal judisk pojke och tänker på Gud. Han är mycket ensam med sina tankar och känslor. Han har ett medvetande om skuld och synd som rör de vanliga sakerna vi brukar synda med. Men i sin överdrift så tror han sig vara en stor syndare. Han längtar till sin oskuld, sitt inre barn, och till en särskild sorts ljus som faller över vägen i märkliga stunder i barndomen. Säkert längtar han, som Erik Blomberg skrev, också efter sin för tidgit döde far.
Så låter han pennan löpa, så där som vi andra gör ibland vid telefonen. En bild av Gud Fader blir till som inte liknar något, i någon kultur, tidigare sett eller hört.
Det stora ansikte som dominerar bildytan kan påminna om de ryska ikoner, där madonnans ansikte är enormt uppförstorat och barnet mycket litet, ett pyre till Jesusgubbe. Och den bedjande, fromma människan tittar in i, eller upp mot, detta ansikte som ett barn.
Kan man anta att Josephsons gudsbild har starkt kvinnliga drag? Inte för att tillfredställa en feministisk och i sämsta fall antefaktisk historieskrivning, men bara för att det ser så ut.
Ett mjukt tecknat ansikte, som betraktaren nästan sjunker in i. En Gud som, trots att han blåser sin andedräkts skapande vind mot Adam ändå ser ut att behöva hjälp. Inte styrkans gud, inte domedagens, inte den på tronen rådande, utan en medkännande Gud, med egna tvivel på hur allt ska fås att gå runt i den stora oresonliga världen.

Om han behöver hjälp så är människan ansvarig, inte han. Och hela teodicéproblemet kan återföras till en mänsklig nivå: Guds existens i vår värld kommer an på hur gärna människor fattar hans goda vilja och gör den till sin. Den sortens ohyggliga ansvarskänsla drabbar ibland sensibla människor som brottas med djupa religiösa problem. Josephson är en av dem. Hans självbild blir vid konfrontationen maktlös, orkeslös. Nedanför det stora ansiktet ligger det förvuxna, androgyna "gudsbarnet", en lealös Adam, eller konstnären själv.
Den Gud som behöver honom har också kastat honom till marken. Han är som Paulus, bländad. Eller som Adam, ännu inte vid liv. Ingen andens vind rör honom till inspiration och handling. Hans lemmar är uppförstorade och klumpiga. Kroppen är tung, inte som på det långsamt uppvaknande kraftpaketet Adam, i Michelangelos version, utan som på en depressiv människa.
Den Gud han skådar är också ångestens "moderna" gud. Han tycks blåsa upp som ett moln ur ett Universum han inte äger någon makt över, och hans förlorade makt gör människan krafttlös. Man kan kalla detta en sjukdomsbild, av en individ, Ernst Josephson, som dels saknade en bärkraftig faderlig förebild, dels sannerligen hade sina ups-and-downs vid den tid då teckningen gjordes. Men det är inte riktigt det som fascinerar. Hela världen har ups-and-downs, livet är så funtat. Redan i Jobs bok kämpar en ensam människa mot Allmaktens dubiösa "rättvisa".
"Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,
och i bruset låter du mig försmälta av ångest. (Job.30.22) Teodicéproblemet är gammalt som gatan. Jordbävningar och stormar är naturens egen ångest. De kastar omkull människor, hus och hela byar. Och efteråt frågar de fromma sig hur Gud som är god kan låta deras barn dö, deras gamla försvinna i ruinerna.
Josephson har lagt sig själv i ruinerna. Liggande som en slagen eller en drucken, kan han bättre se upp i Guds ansikte. Han ser då att Gud är lika ledsen som han själv.

Men de Josephsonska innovationerna på mytologins område är inte alla dagar präglade av sorg. Hans mer pojkaktiga gudsgestalter kan lysa av barnslig oskuld, som Gåslisas strålande lille Jesus. Och Ingrid Mesterton har noterat hur en sen variant av Näcken med storskägg, får drag av en gammal och blid Gud Fader.
Andra figurer är märkliga blandningar av gud och faun, heligt och pilskt, och ett försök att sammansmälta det dionysiska och det gudomliga är en vital - och vitaliserande - faktor i Josepsons bildmytologier.
Ingenting blir någonsin modernare, och ingenting är mer arkaiskt, än denna Gudomliga Ambivalens. En på djupet upplevd "conjuntio oppositorum" (motsatsernas förening) mellan lust och skaparlust, förbud och bildförbud, härligt och förfärligt. Näcken som spelar på sin fela, är samtidigt mannen som med händerna tecknade mot vattenfallet spelar på en kvinnas sköte. Och den lilla teckningen av en pojkfaun, som Josephson förärade en vän, tycks spela på sitt eget ystra kön. Vid mogen ålder blir blir gestalten en vis harpospelare, försonad med naturen.
Nietsche kämpade med ett liknande behov att vidga och komplettera gudsbilden. För båda dessa kämpar som vuxit upp i en kultur där man tog Gud Fader på allvar, var det psykisk dynamit att sålunda sticka in en röd kil i den borgerliga moralismens kalkvita gudsföreställningar. Dynamiten drabbade inte minst förelöparna själva. Zaratustra exploderar bara för att slockna. Den grandiosa livskänslans gränslösa skönhetsvärden faller som spånor ner i Nietsches mörka natt.
Men i hans fall - liksom i Josephsons - kan man med viss rätt hävda att en sjukdom, kalla den syfilis eller psykos, tog udden av en mänskligt-psykisk upptäcktsresa som aldrig kom till full mognad, men som i sin fragmentariska form har något att betyda även för oss.

III.
Både Erik Blomberg och Ingrid Mesterton har gjort finkänsliga tolkningar av Josephsons konst. Men deras begränsning är, liksom i andra traditionellt psykoanalytiska konststudier, ett synsätt som alltid vänder tillbaka till konstellationen mamma-pappa-oidipus, eller pottan-pitten-smisket. Det är aldrig ointressant. Men jag menar att man måste göra åtskillnad mellan det som handlar om Josephsons personliga psykopatologi - och det i hans stora psykiska reservoir som rör arketypernas förvandling. Då kan man få syn på den vånda som är mer än Josephsons personliga problem, den spänning som i särskilt hög grad finns hos konstnärer på gränsen mellan två skilda sekler, skilda normer och trosföreställningar, och som med sin begåvnings hela receptivitet drabbas av motsättningen mellan det nya och det gamla, mellan tradition och modernitet. Det gällde Nietzsche - och han krossades av det - det gällde Strindberg, Rilke, Mahler, Kafka, Munch, Södergran och många andra halvt revolterande, halvt bundna till ett judiskt-kristet-borgerligt arv. Dessa konstnärer hade naturligtvis som alla andra en barndom och ett psykiskt minnespår av den. Men det mest intressanta i deras texter, musik och bilder är ändå föreningen av tidlöshet med tidsanda, av ande och sexualitet, av urgamla arketyper transformerade för att hålla ut mot en annalkande ovisshet vid namn Frihet.
Det är dessa "seismografer" för de pågående krockarna mellan gammalt och nytt, som tvingas att i sitt inre söka bilder för ännu inte etablerade sanningar, erfarenheter, approximationer...

När Josephson insjuknar på Bréhat blir han - konstnären som inte har råd att köpa färg - i stället en tecknande, skrivande andeskådare och teolog.
Men som sådan har han, kan man genast lägga märke till, mera humor än de flesta, mera av konstnärligt burlesk konkretion. Så skriver han till exempel:

"Förlåt mig Byron, innan jag tecknar ditt jordiska porträtt,
att jag ger en stor smörgås åt min katt till din ära."

I sitt tilltagande storhetsvansinne blir han som alla andra Guds Bästa Avbild och budbärare på jorden. Mot den strida strömmen av andebesökare är han generös, men lynnig. Han bjuder storsint på förlåtelser, går i god för sina släktingar med offervilliga gester, och snärtar till sadistiskt mot dem han tycker genuint illa om. Det är lätt att skratta lite åt honom, inte minst för att han är så kul. Men när man låtit sig roa som av Guds egen hovnarr, övergår man snart till att känna djupt medlidande. Och ilska! Varför i h-e kunde inte den rike konstsamlaren Fürstenberg, som ägde så många av Josephsons bästa verk, ge honom den skitsumma som behövdes för att åtminstone få hem konstnären? Men det är en av dessa konsthistoriens icke-handlingar som talar för sig själv om vem det är som dels tar hem potten, dels hukar i busken, när genierna lider.
På ön Bréhat, i en kall stuga, lever Josephson på sin hemodlade potatis. Det har väl inte så mycket med hans gudsbild att göra, kan man tänka. Men - jo, men. När sinnesupplevelserna inskränks, och det vardagliga livet torkar ut, som ju skedde för Josephson vid tiden för sjukdomsutbrottet, sker också en inflation av det inåtvända livet. Bilderna tränger upp ur de okända djupen och deras mäktighet finner ingen väl beprövad form, som den annars har i religionernas myter och riter. Det är svårt för en vanlig, ensam människa att vara sin egen teolog, än svårare för en sinnesförvirrad. Tremendum, numinosum, terribilità - är också gudens namn. Och inför dessa attribut behövs ett skydd. Traditionen av böner, riter, och mytiska läsningar är den vardagliga form som gör det möjligt för den enskilde att ta in så mycket han eller hon orkar av det Obegripligt Stora. Det skyddet hade inte lille Joseph.

IV.
Den liggande figuren påminner både om ett barns passivitet inför en stor vuxen som närmar sig "ovanifrån", men signifierar också den nödvändiga passiviteten hos en konstnär som mera tar emot ett seende än gör det. Inför sina överväldigande inre bilder är Josephson kärilet, kvinnan.
En annan figur som blir liggande slagen till marken under sina visioner är Shamanen. I den shamanistiska kulturen är själva svagheten - darrningar, skakningar, medvetandeförlust, en drömlik frånvaro med kroppens slöhet som yttre tecken - lika vanlig som den är nödvändig. Under sina ofta drog-framkallade "resor" tar shamanen på sig sina stamfränders bekymmer och sjukdomar, söker råd och klarhet i en annan värld. Genom sin resa, sina krafter, visioner, och råd, "botar" han den spricka som uppstått i helheten, i gemenskapen mellan gudar och människor, eller mellan idealen och skröpligheterna, om man så vill.
Erich Neumann har dragit paralleller mellan Shamanen och konstnären, den ensamme outsidern, som seismografiskt ligger före sin tid, och som utan att riktigt själv fatta vad han gör, kan skapa bilder av det som som sker under ytan i människolivet. Det är konstnären som medium för prekognitiva, oformade mänskliga insikter. Den gestalten stämmer väl med Ernst Josephson.
Om Shamanen blir "sjuk" för att hela en spricka, eller åkomma, i sin grupp, blir kanske den hyperkänslige konstnären på ett liknande sätt sjuk av de sprickor som med jämna mellanrum uppstår i kulturen, när den likt en geologisk sockel förskjuts och är på väg in i en ny fas. Detta kan sägas utan att man bortser från Josephsons eventuella dispositioner för sinnessjukdom. Kanske var han bara för tidigt ute för att orka bära den gudomligt levande komplikation han fick syn på.

Hans öde var unikt, ett gränsfall. Men hans myller av pånyttfödda och klumpigt tillyxade arkaiska figurer befruktade en hel generation konstnärer. Picasso har snott delar av hans verk rakt av, men så har konstnärer som leker med gudar och demoner alltid gjort.
Josephsons gudsbild är inte min, lika lite som den dundrande gudfadern i Jobs Bok är det. Men det som fångar mig är hur han med sin lilla bild har kullkastat årtusendens förställningar om Gud och - utan ett uns blasfemi - vält hierarkierna över ända.

_ _ _ _ _ _ _ _

Litteratur:
Erik Blomberg: Ernst Josephson: Hans Liv, Wahlström& Widstrand, 1951.
Erik Blomberg: Ernst Josephsons Konst, Norstedts, 1956.
Ingrid Mesterton: Näckenmotivet hos Ernst Josephson, Göteborg, 1946.
Erich Neumann: The origins and History of Consciousness, Princeton University Press, 1970.
Erich Neumann: Art and the Creative Unconscious, Princeton University Press.

Ur Konstperspektiv nr 4/99.



Ernst Josephson, Adams skapelse. Finns på Nationalmuseum.



Gåsalisa, 1889-90. Finns på Waldemarsudde

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar